Är det vår skyldighet att förlåta?

5 kommentarer i denna artikel Skriven av Paulin i Livet, Relationer, Tro maj 20th, 2012 .

Det här med förlåtelse är ju bra knepigt. Kan man verkligen förlåta allt, vad händer när man förlåter, varför ska vi förlåta?

Vissa säger att man faktiskt inte kan förlåta allt, vissa säger att förlåtelse inte alltid är nödvändigt. Andra säger att man måste förlåta för att själv bli fri, att det är inte förrän förlåtelsen fått ta rum som man kan gå vidare.

Det låter ju så där ”romantiskt” och lyckligt. Det låter vackert i teorin. Man är stark om man förlåter.

Ja, det låter vackert i teorin, men i verkligheten då? I verkligheten vill de flesta se mördaren få betala för vad han gjort, i verkligheten vill vi gärna straffa. Inte har vi någon större lust att förlåta Breivik eller andra massmördare. När vi ser brott begås mot mänskliga rättigheter är inte första tanken ”Du är förlåten”. Inte skulle du se med kärlek i blicken på föräldrar som misshandlat sina barn?

Kan man förlåta den som gjort de allra vidrigaste saker mot en? Är det till och med vår skyldighet?

För mig  innebär inte förlåtelse att det inte gjorde något, att jag gått hel ur situationen och jag tycker heller inte att det betyder att man glömt vad som hänt. Det är fortfarande en del av min historia som format mig. Men det handlar om att sätta sig själv och den andre fri. Att se framåt istället för bakåt.

Förväntar sig Gud att vi ska förlåta de som inte bara våldfört sig på vår kropp, men också på vår själ?  Jag tror på att förlåtelse förvandlar, och jag tycker att vi ska sträva efter att förlåta. Att inte älta eller klamra sig fast vid något som gör ont. Men ibland gör det bara för ont. Ibland kanske vi inte kan förlåta.  Bibeln är tydlig i sin åsikt, vi ska förlåta. Men är det möjligt alla gånger?

Dela gärna tankar och åsikter


Utan bevis men med en tro

2 kommentarer i denna artikel Skriven av Paulin i Tro maj 2nd, 2012 .

Det finns inga vetenskapliga bevis på att Gud finns. Man har kunnat forska i bibelhistoria väldigt mycket och funnit saker som stärker bibeln. Men det finns inga bevis på att Gud är Gud eller att han är grunden för vår glädje. Det finns inga bevis för att han hör oss när vi ber eller att han gör något åt våra sorger och lidanden. Kanske pratar vi med oss själva när vi ber och kanske inbillar vi oss att Gud gjort ett ingripande när vi tror oss se ett.

Men det finns inga bevis på att han inte finns, på att han inte hör oss eller inte gör något åt våra sorger och lidanden. Det står ord mot ord, tro mot tro. Och det här kan man diskutera hur mycket som helst, hur länge som helst. Vi kommer dra fram argument som vi säger om och om igen.

Men jag har valt att tro på en obeskrivligt kärleksfull pappa, för att han har gett mig alldeles tillräckligt med bevis på sin existens.

 


Tänk om det vi tror på är sant

2 kommentarer i denna artikel Skriven av Paulin i Tro april 24th, 2012 .


HJÄLP! Tänk om det vi tror på är sant!

Tänk om det en gång fanns en man som sa att barnen är viktiga och dem ska vi efterlikna. Tänk om den mannen en gång gick på samma jord som du och jag går på nu. Helade sjuka och älskade alla. Fattig som rik. De allra smutsigaste men också de allra renaste i mänsklig form. Tänk om det fanns en man som hette Jesus som bad för människor och som förlät människors snedsteg, hur stora de än var.

Tänk om det en gång fanns en man som var en Gud i en mänsklig kropp. Tänk om det fanns en man som visste vad andra skulle säga innan de ens börjat prata. En man som kunde läsa våra tankar och behov. En man som kände oss så mycket djupare än vad vi gjorde själva. Tänk om denna man en gång offrade sig, dog, misshandlades och led för dig                                       och mig.

Tänk om det en gång fanns en man som hängde på korset, och innan han dog tänkte han på dig och i sitt hjärta sa ”Du är förlåten”.

”Paulin. Du är förlåten”.

Tänk om det vi tror på är sant. Tänk om det inte bara var något som hände förut. Tänk om det är aktuellt också idag.

Hjälp. Vad gör vi då?


Gud i mig

3 kommentarer i denna artikel Skriven av Paulin i Relationer, Tro april 22nd, 2012 .

Trots att bibeln talar om Guds egenskaper och godhet tror jag ändå att vi alla har mer eller mindre olika gudsbilder. För vi är med om olika saker, vi tar in och tolkar saker olika. Viktigast av allt,  vi har ju en personlig relation med Gud.  Men den här uppfattningen har jag fått om Gud;

Jag tror att han vill vårt bästa men att han inte vill tvinga sig på oss. Jag tror att han älskar oss och känner med oss. Hans hjärta brister när vårt slits sönder och trampas på. Jag tror att han känner sig sårad av oss när vi behandlar andra människor galet eller när vi struntar i vad Gud skulle tycka om vårt handlande, helt enkelt för att han älskar oss. Han är Guden med koll, han ropar även om vi inte vill höra eller om vi medvetet ignorerar honom. Han kämpar för de han älskar, oss. Jag tror att han känner både glädje, sorg och ilska. Jag tror att han är mänsklig men på ett gudomligt sätt. Han är människan i sin bästa form och ändå så mycket mer. Ren, vit, klar, varm, tålmodig, kärleksfull, stark och trogen. Jag tror att han är mer än vad jag kan föreställa mig och hoppas på. Och för allt i världen, Gud äger nog en hel del iq. Han är nog ganska så smart. Han har öga för vad som är vackert, för vad som spelar roll och vad som egentligen är viktigt. Jag tror att han är fördomsfri och villig att ge oss alla en chans, och en till. Jag tror att Gud kan ge både tröst och glädje. I honom är allt. Han är inte sprucken eller trasig, han är hel. Han är.


Jag vill inte bara behöva dig ibland

0 kommentarer Skriven av Paulin i Relationer, Tro april 8th, 2012 .

Idag var jag i kyrkan. Vi sjöng och bad. Jag mötte Jesus. Det var ett tag sen jag gjorde det. För visst går det i perioder, men det går alldeles för lätt i perioder. Det blir alldeles för lätt att Gud får finnas bara när allt går bra eller när man känner sig som allra gladast. Då kan man tacka honom. Det blir så mycket lättare att upprätthålla en relation som annars kan kännas så långt borta, när ens eget liv bara flyter på. För då orkar man.

Men så är det de där jobbiga perioderna. När man till en början ber intensivt och frågar varför Gud inte gör något. Men så avtar det efter ett tag, relationen suddas ut. För man orkar inte. När allt annat känns så hopplöst, varför ska jag då hoppas på en Gud som jag inte kan höra. Varför ska jag ropa ut till en tomhet som bara göra narr av mig.

Jag vill inte leva med Gud periodvis, bara då det passar mig eller när jag har lust. Det händer så lätt att Gud blir en B-plan. ”Oj, nu gick det snett nu får Gud ta plats i mitt liv”. Jag vill ha den där äkta relationen, den riktiga relationen. Den fasta stadiga relationen. Jag tror inte att motgångar tas bort eller att livet slutar utmana oss. Men det är så fantastiskt att veta att någon som har kontroll går med mig. En fadershand som omsluter hela mig. Hela tiden.

 


Det var en gång

1 kommentar i denna artikel Skriven av Paulin i Babbel mars 28th, 2012 .

Jag sitter denna onsdagkväll och skannar in massa bilder. Det är bilder från förut, från sånt som redan har varit. Jag ser att människorna runtom mig har växt, bytts ut eller försvunnit. Livet ser egentligen aldrig likadant ut, fast det kan kännas så. Det var en gång någon som sa ”Det kommer att komma och gå personer i era liv”. Och det är väl så. Det kan ju vara både sorgligt och skönt.

Jag har många syskon, åtta stycken. Fem av dem är småsyskon. Och det är väl där det skär allra mest, när jag ser bilder på dem. Nu finns inte de tjocka och goa kinderna längre. De dreglar inte och stapplar sig inte fram. De har blivit stora, och jag har blivit stor. Frisyrer, vikt, husdjur, ja ingenting är egentligen som det var förut. Livet har sina olika skeden. Men jag antar att varje tid har sin egen skönhet.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill uppnå med detta inlägg. För det är inga kloka ord, det är bara tankar. Men så är det väl det hela den här bloggen handlar om.

Det finns en låt som går ”Allting förändras, ingenting förblir som det var”. Visst kan det finnas en viss sorg över det, men också en viss befrielse och spänning. Det fina med det som varit, ens historia, är att det kan hjälpa en att hitta tillbaka till sig själv, se sin utveckling och kanske till och med tänka ”tur att jag inte är sån där längre”.
Men med ens hamnar vi bara där. Barnen behöver inte sina föräldrar på samma sätt, syskon blir stora, vänner får barn, människor runtom uppfyller sina drömmar, börjar plugga eller börjar arbeta med sitt drömjobb. Rätt vad det är står vi med fötterna i en annan tid.

Vi hamnar så lätt där, då vi med en desperat längtan önskar att vi kunde spola tillbaka tiden, eller spola fram den. Vi har stora planer för framtiden samtidigt som ”det var bättre förr”. Att njuta av nuet, minnas med värme och leva med förväntan, det är nog så jag vill ha det.

Eller vad säger du?


Kenya lärde mig något

0 kommentarer Skriven av Paulin i Livet, Relationer, Samhället mars 13th, 2012 .

I slutet av förra året var jag i Afrika, Kenya i två och en halv månader. Jag och mina kära medresenärer gjorde många upptäckter och lärde oss mycket. Jag tänkte berätta några saker som jag fick möta och lära.

Först ska jag berätta att barnhemmet drivs av en svensk kvinna som heter Wivi-Anne. Att ha fått se hennes vision och hjärtat i det hon gör är så inspirerande. Hon har räddat en massa barn från ett liv som ingen skulle vilja leva. Men tack vare att en människa har en vision, ett kall så har livet förändrats för så många barn. Det är fantastiskt.

Barnen på detta barnhem hade olika bakgrunder, men alla var de trasiga. Det handlar om barn som blivit övergivna på gatan och inte har någon aning om vad som hänt med deras föräldrar. Det handlar om barn som måste stjäla för att försörja sin familj, barn vars föräldrar dött i HIV eller aids. De har gått igenom en del.
Men att få vara där på barnhemmet och se hur alla barn med trasiga bakgrunder förenats till en familj var fantastiskt. Trots vad som skett i deras förflutna kunde de le. Oavsett vår bakgrund, våra motgångar och vår sorg kan vi alltid leva ett meningsfullt liv. De har nog mycket att tacka varandra för. För barnens tragiska start på livet hade också kunnat bli ett tragiskt slut på livet. Men de har format och tagit hand om varandra. Vår omgivning betyder så mycket för oss. Du betyder mycket för din omgivning.

Jag kan inte låta bli att förundras av att Wivi-Anne som så tålmodigt hållit fast vid sin vision och sitt kall har förändrat så många människors liv. Det är fantastiskt att ett enda liv kan förändra så många andras. Och jag kan inte låta bli att tycka att livet blir så spännande när jag tänker på att alla vi andra också har ett kall!

Barnhemmets hemsida: http://www.wiviannesnodhjalp.org/


Gud… varför händer det mig?

0 kommentarer Skriven av Paulin i Livet, Tro februari 19th, 2012 .

Jag läser en bok som heter ”Gud ger inga färdiga svar” (skriven av Eugenia Price). Den handlar om människors besvikelser, kriser och nöd. Framför allt handlar den om mänsklighetens mest uttjatade fråga; Varför?

Varför måste vi gå igenom kriser, är  de ens nödvändiga och blir vi verkligen starkare av dem? Eugenia berättar i sin bok att hon har vänner som blivit placerade på mentalsjukhus för att det blev för stor påfrestning för dem eftersom de fick genomgå motgångar på motgångar. Var det Guds plan? Vill Gud att vi ska prövas för att bli starka? Vill Gud se oss gå igenom ett liv fyllt av lidande, är det verkligen sån Gud är?

Jag tror inte att Gud är en skadeglad man på moln som utövar sin makt genom att plåga oss. Jag tror han är medkännande. Detta skrev jag i ett inlägg förut (”Aldrig Glömd”):

”Jag tror på en Gud som bryr sig om. Jag tror på en Gud som är ledsen när du är ledsen, jag tror han känner smärta när du känner smärta och jag tror han asgarvar när du gör det.”

Och ja, jag tror verkligen att det är så! Eugenia pratar om att vi inte ska lägga färdiga svar i Guds mun, och kanske behöver vi inse att det inte alltid finns något.

Jag tror att vi gärna frågar oss ”Varför händer det mig” för att hitta ett syfte med en jobbig händelse eller kris. Vi vill förstå vad vi har gjort för fel så att vi kan undvika att göra samma misstag igen och därmed ta kontrollen. Många säger att allt har sin mening. Men det
förskjuter jag starkt bort. Det finns händelser som sker och som är helt igenom meningslösa. Ja, meningslösa! Men det vi kan göra är att skapa en mening. Mobbning, misshandel och mord är några exempel på denna världs meningslösheter. Men de som blivit utsatta för t.ex. mobbning kan sedan välja att kämpa mot det, skapa en rörelse eller ut och föreläsa. Genom att själv genomgå en kris av något slag har många börjat att hjälpa andra som genomgår samma sak. Många har blivit starkare. Händelser kan vara totalt meningslösa, men vi kan skapa en mening. Istället för att ständigt söka svar på ”Varför”, finns alltid alternativet att bara lita på Gud. För om du ständigt söker ett svar utan att finna ett, då blir du allra troligast utbränd.

Det finns många godhjärtade människor som man allra minst vill ska drabbas av kriser. Ändå drabbas dem också, utan att de har förtjänat det. ”Varför? Gud…varför?”

Så varför händer det dig? Kanske finns det inget syfte med din motgång, men du kan skapa ett. Gud kan skapa ett.

Vi kan bli nedslagna till marken, men resa oss starka därifrån.


Förnekelse och censur

0 kommentarer Skriven av Paulin i Livet, Relationer februari 2nd, 2012 .

Håller du med om att vi ofta censurerar våra liv lite grann? Är det inte så att vi oftast bara visar upp våra bästa sidor, så som vi vill att vårt liv ska vara? Vi låter de goda och bra delarna av våra liv synas och censurerar resten.

Vi censurerar för att vi kanske inte vågar ta vårt ansvar, inte vågar stå för vår tro, våra drömmar, svagheter eller vår sårbarhet. Vi censurerar för att vi vill leva det där drömlivet… utan sorgen, nöden och bördan. Utan snedsteg, svagheterna och misslyckanden. Jag tycker inte att vi behöver visa vår sårbarhet inför hela världen. Men visst döljer vi gärna delar av våra liv?

Vi vill inte vara svaga. Vi putsar på en yta av lycka och säger ifrån oss den bräckliga mänskligheten för att göra oss till problemfria gudar. Men vilken förnekelse av det verkliga livet det är. För vi är människor, vi gör fel, vi behandlar andra fel. Det är ingen sida av sig själv som man möter med speciellt mycket nöje. För visst vill man gärna skylla i från sig, bortförklara saken eller hålla ett försvarstal. Men ibland måste vi bara inse att vår personlighet inte bara består av de bra sidorna hos oss, vi består av något underbart blandat med skörhet. Våra liv består av baksidor precis som vi själva gör. Man är inte lycklig i alla sina dagar, livet gör ont, det skadar, sårar och lär.

Fast… om man tänker efter så är väl livet så mycket vackrare med sorg, nöd, bördor, svagheter och misslyckanden. Är det inte så mycket vackrare att ha någon vid sin sida hur livet än ser ut, än att ha någon vid sin sida bara genom glädjen. Det är så mycket vackrare att få en arm runt sig när man befinner sig i djup glädje, men också i djup sorg. Det är så vackert att inte bara få skratta med sin vän, utan att få gråta mot en väns axel också. Livet med sårbarheten är inte speciellt njutbart eller glädjefyllt. Men det är så mycket vackrare. Mycket vackrare.

Frågan är bara när vi människor ska förstå att det inte borde vara tabu att livet inte går som man vill alla gånger. Frågan är, när vi människor inser att vi faktiskt är mänskliga.


Har du sett dina tapeter?

3 kommentarer i denna artikel Skriven av Paulin i Livet, Samhället, Tid, Vila januari 24th, 2012 .


Telefoner, datorer, tv:n och mp3:n. Vår uppmärksamhet är som oftast fäst vid någon av de här sakerna. Är vi hemma, ja då sitter vi ofta vid någon underhållande apparat, är vi ute och går, ja då lyssnar de flesta på musik.

Det är faktiskt sällan vi bara tar verkligheten för vad den är. Det är sällan vi bara sitter och stirrar på våra tapeter. Har du sett dina tapeter? Kanske var det en gång mycket velande och övervägande när du valde dem, men efter det har de inte fått synas. Verkligheten får inte riktigt ge sina intryck, för vi släpper inte in den.

Tystnaden är viktig, och jag tycker att det är viktigt att kunna vara bekväm i tystnad. För mig är det ett bevis på trygghet och stabilitet. Att saker måste hända hela tiden, eller att man alltid måste göra något ser jag mer som en flykt från verkligheten, vad det än må vara man flyr ifrån. Kanske är det känslor, tankar eller något annat. Men det kan vara viktigt att möta dem i bland, det kan vara viktigt att möta verkligheten som den faktiskt är.

En känsla du gömt undan kanske visar sig, eller så känner du bara en våg av välmående.

Men jag tror att vi kan behöva dra ner tempot lite och lägga i från oss det vi har i händerna. Vi dör inte om vi inte tar samtalet som ringer mitt vid middagstid, jorden går inte under om ditt sms inte blir ivägskickat nu. Vi kan behöva lite tid för att lära känna oss själva, för att ta reda på vad vi egentligen bär på, kanske bara tänka igenom dagen som varit eller den som ska komma.

Vi kan behöva sjunka ner i en fåtölj, utan någonting alls i händerna och bara titta på våra tapeter.

 

 


Previous entries